Alltså jag har kommit in i en superdjup reflektion. Jag har tänkt massor på vad lycka egentligen är. I flera månader har jag suttit och funderat på när man egentligen är lycklig. Jag har inte kommit fram till en slutsats. Dock har dessa reflektioner gjort mig lite... mättad på livet... Jag vet inte riktigt, men jag vet inte när jag egentligen är lycklig. När jag åker till stan med mina vänner? När jag är ute på promenader eller joggingturer? När jag reser iväg? Nej, faktiskt inte. Jag vet inte om det ska vara så eller inte. Om jag inte är glad vid dessa tillfällen, när är jag då glad?

 

Alltid känns det som att man är påväg någonstans.  Tänk en dag i Stockholm t.ex. Man börjar med att vänta på att gå till tåget. Vad gör man då? Jo man gör iording sig, fixar sminket väljer kläder och äter frukost. Sen promenar man till tåget. Man promenerar för att komma till tåget och vill komma dit så snabbt som möjligt. Sen när man är framme ställer man sig och väntar på tåget. När tåget kommer går man på och väntar på att tåget ska vara framme. Sen börjar man gå på stan, och väntar på att få äta och har kanske lite ångest över om man ska köpa den där vita klänningen eller inte. 

Ni ser. Det är det som gör mig lite osäker. Jag vill vara glad. 

 

När är vi egentligen lyckliga? Vad är det som gör en lycklig?

 

 

 

 

Är det några som sitter, eller har suttir i samma sits som jag? Hur ska man tänka? Man kanske inte ska tänka alls, utan bara låta livet gå. Men jag vill att varje sekund avv mitt liv ska vara lyckligt.. Kanske blir man lyckligare av att inte tänka på det?